Herr Grön

Det är dags för politikerna att ta sig ut i verkligheten!

Det är ett uttalande jag hör ofta och jag håller med, men inte på samma grundvalar som de flesta som säger så. Många av de som med emfas låter snarlika uttalande passera sina läppar tycks tro att politiker är verklighetslösa. Är inte det en lite egocentrisk världsbild? Är på något sätt ickepolitikers vardag mer verklig, än den verklighet politikerna traskar omkring i? Finns det en värdehierarki i verkligheter?

Jag träffar ändå en del av dessa "som borde ta sig ut i verkligheten". Och utan göra skillnad på partifärg kan jag säga att de lever sinsemellan i verkligheter som skiljer sig radikalt åt. En del är pensionärer som lever singelliv, med stor plånbok och brinnande intresse för klippdockor, andra är arbetslösa identitessökande småbarnsföräldrar, med stort engagemang och mycket skuldkänslor. Och allt däremellan, därovan, därunder och i alla väderstreck. Det är väl ändå det som också är en del av demokratins styrka. De som styr har inte ärvt makten. De har fått den därför de valt att ägna en del av sin helt vanliga verklighet åt politiskt offentligt arbete!!

Men jag tycker ändå att politker med förtroendeuppdrag, såsom exempelvis kommunalråd, borde ha en fot kvar i sitt tidigare liv. Inget politiskt engagemang borde få vara på heltid. Varför då? Därför att vi bör få ta del av vardagssnacket kring våra beslut av dem vi påverkar, förhoppningsvis skapa en känsla för några andras verkligheter i samma stund som vi sitter med makten. Få en förståelse som inte bara är intellektuell utan också knuten till en känsla. Förståelse med bredd.

Ytterligare en fördel med ett dylikt upplägg är att man kan motverka svågerpolitik. Jag tror att det är lätt att omedvetet ägna sig åt mer eller mindre milda former av svågerpolitik. Om det finns några heltidsanställda politiker finna risken att de snart förenas kring de gemensamma intressen man har som heltidanställd politker - oavsett politisk färg.

Mina idéer fick jag lyssnandes på Ring P1 där en partirepresentant från ett litet parti i Kiruna (tror jag) pratade. Det var som om en klok, eftertänksam stämma med det karakteristiska naturnära samiska anslaget funnit sin kraft i Kirunavaara och färdats alla dessa hundra mil för att nå mig. Sånt får mig att lyssna.

Verklighet eller inte?

Grebbestad 19 augusti 2009