Om drogtester i skolan
(Här kommer mitt inlägg på Gabrielle Peteris (fp) fina blogg)
Hej Gabrielle!
Nu har jag äntligen hittat till din snygga och frekvent uppdaterade blogg.
Det förslag som ni lagt om drogtester i skolan förstår jag har en god intention . Viljan att ge eleverna en enkel undanflykt när grupptrycket blir stort och droger flourerar. Det kan också vara en god inkörsport till en samtal mellan föräldrar och barn - när de gemensamt blir tvugna att ta ställning till skolans förslag.
Men jag har lite funderingar kring detta sätt att möta problemet.
Jag tycker det känns som att börja i fel ände. Kan det inte vara att i allt för stor utsträckning behandla symptom, istället för att lägga in resurser på att motverka "sjukdomsbilden". Jag tror att vi behöver se över personal/vuxennärheten till barn och unga. Vi behöver se kvalitén i det mänskliga mötet, kanske i högre utsträckning än att bli utsatta för "hotet" om en provtagning. Jag tror att det skulle vara bättre att lägga provtagningsresurserna på ett förebyggande arbete med fler vuxna i ungdomarnas närhet?
Behöver förstås inte bli ett motsatförhållande, men samtidigt kostar ju även er motion pengar...
Sedan är jag lite orolig över en samhällstrend som är mer svårfångad. Många enstaka logiska och till synes goda beslut kan leda till oönskade konsekvenser. Vi har satt upp övervakningskameror för att se så våra unga inte förstör och slår sönder(gott), vi inför VG för att mäta att våra unga presterar och lyckas(gott) och kanske också testar de för att de inte ska ägna sig åt olagliga preparat(gott)...
...men skapar vi inte en generation av ögontjänare. Människor som vet att anpassa sig till system och står raka i ryggen när kamerorna är på, men revolterar i det tysta? De slår sönder någon annanstans, de skriver bländande resultat men mår psykiskt dåligt och de suger i sig skit som inte syns på testerna. Jag har inga svar - bara farhågor...
...jag, tror åtminstone, att jag hellre vill styra mot ett samhälle där vi som människor kan mötas i större utsträckning. Där vi kan se varandra utan allt för höga krav på prestation och där vi får tid att genom våra handlingar och ord ge barn och ungdomar en moralisk och etisk kompass. En kompass de kan hålla i handen även när de inte blir sedda av en lins eller får kroppsvätskor testade för droginnehåll. Fler vuxna i närheten och mer tid för föräldrar och barn...
Det är mina tankar. Vad tycker du? Är det en falsk motsättning jag ser?
Nora den 19 februari 2010
